Valentine's day = Tongariro crossing day
Så, dagen började klockan 05.00, vi gjorde oss i ordning, fixade mackor till lunch, åt frukost och åkte till där crossingen börjar. Vi började vandra vid 06.30.
När vi kom dit blåste det som bara den och var verkligen svinkallt, tack och lov för min regnjacka!! (skyldig Helen en STOR chokladask eller nåt) 
Vi börjar vandringen och ganska direkt så delar vi upp oss så att de lite mer vana hikarna (dvs de som har gjort det iallafall en gång tidigare) går före och vi andra håller ihop i en liten grupp och går tillsammans med flera pauser. Vi gick ca 1,5-2 timmar innan det ens började gå uppåt. Precis innan trapporna börjar sitter det en skylt. På skylten står det i princip: "STOPP, vädret är mycket extremare högre upp, har ni med er rätt kläder, har ni med er ordentligt med mat, det är ca 13 km kvar och det är mycket jobbigare terräng, är ni tillräckligt vältränade, om inte så borde ni verkligen fundera på att vända om innan det är försent" Vi stod framför skylten i säkert 10 minuter och funderade på att kanske gå tillbaka. Men tillslut tänkte vi att vi har kommit så här långt, vi kan klara det!
Så vi gick uppåt. Och uppåt. Och uppåt. Allvarligt jag vill aldrig se en trappa igen. Shit vad otränad jag är. Låren brände, hjärtat slog i 180 och jag flämtar som bara den. Enda trösten är att mina färdkamrater är på samma nivå.
Men så var den första etappen avklarad. Trapporna var besegrade och vi var uppe, inte på toppen men ändå högt uppe. Det var jättefint, fortfarande såå kallt men fint. 
Vi fortsatte framåt, så här såg det ut i säkert 1 timma. Helt dimmigt och bara plan mark, som att va på månen eller mars om man tänker på den röda sanden. 
Efter det var det upp igen. Väldigt mycket upp. Här var sanden väldigt lös, eller mest mellanstora stenar men jobbigt var det. På ett ställe var det så brant att det fanns en kedja längs med en klippa, plus att det var blött så det var halt, inte mysigt men jag var faktiskt glad för dimman. Den må ha pajat en underbar utsikt men den hjälpte mot höjdrädslan. 
Svårt att läsa på skylten men här är vi (enligt anvisningarna) ungefär halvvägs. 
De här trevliga varnigarna var lite här och var. Mycket trevligt.... 
Sen var det äntligen nerför!!! YÄÄY, väldigt brant och väldigt lös sand så höll på att trilla hela tiden men det var så skönt att slippa upp ett tag. 
Emerald lake. Här tog vi massor av bilder, vi hade tur att det klarnade precis när vi var här. Vi tog också vår lunchrast. 
Sen var dimman tillbaka så vi fortsatte vandra, fotfarande lite uppåt men sen vände det och det var bara neråt. 
Efter ett tag klarnade det och detta var den underbara utsikten vi kunde njuta av i någon timma. Sååå vackert. Bilderna gör det inte rättvisa. Det såg inte ens verkligt ut när vi var där. Helt otroligt.
Vi kom fram till en liten rast plats och där bestämde vi oss för att vänta in de andra, de som var före oss i början. De hade näligen klättrat upp till toppen-toppen men vi bestämde oss för att skippa det så det var ca 1 timma bakom oss (trots att deras extratur skulle ta ca 3 timmar) Det var nu varmt så vi tog av oss våra vandringsskor och la oss ner i solen och njöt av utsikten. Inte säkert länge dock för jag somnade efter kanske 5 minuter och de andra sov också en liten stund iallafall. Väldigt mysigt. 
Allihopa samlade framfår vår oerhört snygga bil. Jag fick äran att köra resten av dagen, dvs tillbaka till vandrarhemmet och sen hela vägen till lake taupo. Det gick bra även om bilen är gigantisk, enda riktiga irritationsmomentet var att jag satte igång vindrutetorkarna varje gång jag ville blinka.....
Väl framme tog alla en väldigt välbehövd och enligt mig underbar dusch! Sen beställde vi pizza och gick och la oss runt 21.
Kommentarer
Trackback
